Växelriktaren är hjärtat i varje solcellsanläggning och har till uppgift att omvandla den solgenererade likströmmen till växelström så att den kan användas lokalt eller skickas ut på elnätet.

Utöver omvandling och vidaresändning av överskottsproduktion används växelriktaren för att kontrollera anläggningen, optimera produktionen samt är delaktig i nätstyrningen.

Växelriktaren är hjärtat i varje solcellsanläggning och har till uppgift att omvandla den solgenererade likströmmen till växelström så att den kan användas lokalt eller skickas ut på elnätet.

Utöver omvandling och vidaresändning av överskottsproduktion används växelriktaren för att kontrollera anläggningen, optimera produktionen samt är delaktig i nätstyrningen.

Först och främst behöver en växelriktare en passande likström (baserat på no-load spänning, startspänning och maximal spänning) från en generator (ex. solcellsanläggning) och en elektrisk konsument av växelström (elnät, förbrukare etc.). Ytterligare komponenter som kommunikationsanslutningar, multifunktionsbrytare, smarta mätare och övervakningssystem kan även monteras om man så önskar och om det inte redan är inkluderat i växelriktaren.

Växelriktaren bör monteras på en sval och väl ventilerad plats. Beroende på design monteras den sedan antingen på en vägg eller på en jämn markyta. Källare, garage och pannrum brukar passa väl. Växelriktarens IP-klassificering anger dennes vattentålighet. En felaktig placering påverkar både prestanda och livslängd negativt.

Ja. Övervakning av solcellsanläggningen över en internetplattform är möjligt från många växelriktartillverkare. Ytterligare komponenter kan dock ibland krävas. Centraliserad övervakning av flera olika system är också möjligt.

Det rekommenderas att man ser över växelriktaren åtminstone en gång per år. Likströmskontakterna och kylningen bör kontrolleras och eventuellt rengöras. Utöver detta är även ett serviceprotokoll från tillverkaren till hjälp. För att upptäcka eventuella fel så tidigt som möjligt bör årlig produktion jämföras med tidigare års produktion.

En solcellspanel består av ett flertal sammankopplade solceller som alla omvandlar solljus till elektricitet. Huvudbeståndsdelen i en solcell är ett halvledarmaterial, i regel kisel. Halvledare är material som varken kan kategoriseras som isolatorer eller ledare och vars elektriska egenskaper kan påverkas genom kontrollerat införande av främmande atomer i materialet (s.k. dopning). Solcellen består av två sammanfogade halvledare med separerade metallkontakter. Dessa två har dopats på ett sådant sätt att den ena är n-dopad (n = negativ) vilket innebär att den har ett överskott av elektroner och den andra är p-dopad (p = positiv) vilket innebär att den har ett underskott av elektroner. På grund av koncentrationsskillnaden av elektroner mellan halvledarna kommer elektroner att flöda från n- till p-sidan. Detta bildar således ett elektriskt fält inuti halvledarstrukturen, det s.k. utarmningsskiktet.

I en solcell är n-skiktet väldigt tunt. Faktiskt så tunt att fotonerna i solljuset som träffar cellen kan penetrera lagret och sedan överföra sin energi till elektronerna i utarmningsskiktet. De då exciterade elektronerna blir fria och följer det elektriska fältet genom utarmningsskiktet ut till de elektriska kontakterna kopplade till n-lagret. Vid anslutning av en förbrukare sluts kretsen: Elektronerna flödar genom förbrukaren till baksidekontakten och slutligen tillbaka till utarmningsskiktet.

Över 95% av de producerade solcellerna världen över består av halvledarmaterialet kisel (Si). Kisel är det näst vanligaste ämnet i jordskorpan och finns därför i rikliga mängder.

Bearbetningen av kislet kan även göras miljövänligt.
Cellerna klassificeras sedan efter kristalltyp: monokristallin, polykristallin eller amorf. De olika celltyperna skiljer sig åt både gällande verkningsgrad och tillverkningskostnader. Exempelvis är verkningsgraden hos amorfa solceller (tunnfilmsceller) lägre än för de båda andra celltyperna, men då de har en enklare tillverkningsprocess är de generellt billigare att tillverka.

Verkningsgrad beräknas allmänt som kvoten mellan utgående och ingående effekt. Utgående effekt kan maximalt bli så stor som den ingående effekten. Verkningsgraden kan alltså aldrig bli större än 1 (istället för effekt kan man även ta kvoten mellan ingående och utgående energimängd).

Vid elproduktion med solceller skiljer man på cell-, modul- och systemverkningsgrad.
Vid kommersiell massproduktion fås i dagens läge upp till 20% cellverkningsgrad, beroende på vilken teknik som används.
Modulverkningsgraden refererar till den totala modulytan och är därför alltid något lägre än cellverkningsgraden. Detta beror bland annat på det outnyttjade mellanrummet som blir mellan de ihopkopplade solcellerna.

Även växelriktaren omvandlar likström från solpanelerna till växelström med en viss verkningsgrad. Här spelar främst två olika energiförluster roll: omvandlingsförluster samt dynamiska spårningsförluster vilket reflekteras av precisionen och snabbheten hos MPP-spåraren. Marknadsledande växelriktare når en total verkningsgrad på upp till 99 procent.
Systemverkningsgraden refererar till verkningsgraden för hela solcellsanläggningen. Här tas inte bara förlusterna i panelerna och växelriktaren med utan även andra förluster som exempelvis transmissionsförluster i kablar.

Polykristallina moduler såväl som monokristallina moduler tillverkas av grundämnet kisel. I en polykristallin modul är dock inte kiselet helt rent, och får därför en typiskt blåaktig färg när det kyls ner efter tillverkningen. På grund av lägre material- och produktionskostnader är polykristallina paneler något billigare än monokristallina paneler. Dessa har dock generellt högre effekt och en högre verkningsgrad.

Solcellspaneler använder inte bara det direkta solljuset från en klar himmel utan använder även den s.k. diffusa ljusinstrålningen som sker vid molnighet. Ju ljusare det är ute, desto högre effekt ger modulerna. I Centraleuropa står den diffusa ljusinstrålningen för närmare 50% av den totala solinstrålningen.

Ett solcellssystem kan tappa effekt av många olika anledningar. Det kan handla om att panelerna är smutsiga, en eller flera av systemdelarna är defekta eller att anläggningen skuggas av närliggande träd eller hus. En professionell solcellsexpert kan hjälpa dig identifiera vad problemet beror på och hitta en lösning.

Utdaterade paneler kan oftast ersättas med nya paneler. För detta behövs dock både tekniska samt optiska aspekter tas i beaktande. Gällande de elektriska aspekterna bör systemet först ses över gällande kompatibilitet med växelriktaren. Har du ytterligare frågor hjälper vi dig gärna.

Generellt är det inte nödvändigt att jorda panelerna. Montagesystemet är, precis som alla andra delar som är av metall i en byggnad, kopplade till fastighetens potentialutjämning.

Vid korrekt och regelbundet underhåll håller solcellspaneler väldigt länge. Detta blir även tydligt när man ser de frivilliga tillverkargarantierna på upp till 30 år.

Vilket underhåll som behövs är olika för varje anläggning. Viktigast är dock att delar som kontakter, kabelisolering och andra utsatta områden ses över. Utöver detta är det rekommenderat att man gör en regelbundna kontroller för att upptäcka eventuella externa skador samt att man då rengör speciellt smutsiga paneler.

Priset beror på flera faktorer som installerad effekt, montagekostnad och vald solcellsteknik. Det beror även på kvaliteten hos de använda komponenterna. Som resultat av kontinuerliga prissänkningarna de senaste åren är det svårt att ange ett konkret pris. Använd gärna våra kostnadsfria onlineverktyg för att skapa en icke bindande offert.

Priserna för solcellsanläggningar sjunker kontinuerligt. Detta har gjort att kostnaden per kilowattimme egenproducerad solel idag ligger under kostnaden för en kilowattimme köpt från elnätet. Investeringen i en solcellsanläggning lönar sig alltså, även om man bortser från de över tid stigande elpriserna.

Med egenförbrukning av solel ökar man sin självständighet från elleverantören och minskar därför också sin sårbarhet mot potentiellt stigande elpriser. Dessutom används energin effektivare, då man inte har några distributionsförluster.
Därutöver avlastar el som produceras och används på samma plats nätinfrastrukturen. Kostnaderna för nätutbyggnad kan således minskas. En ökad egenförbrukningsandel med hjälp av intelligent energistyrning är därför en av nycklarna i ett decentraliserat elsystem baserat på förnybara energikällor.